Indigo är ett urminnes gammalt färgämne och det äldsta färgämnet som människan känner till. Själva indigon kan faktiskt komma från flera olika växter, en av dem heter Vejde och en annan är Indigofera som även kallas River Indigo.

Man började använda denna växt för mer än 4000 år sedan i Indien och Kina där plantan också har sitt naturliga hem. Plantan ser ut som halvbuskar med trädliknade stammar. Höjden kan variera mellan 1-1,5 meter. Man kan också hitta indigoplantorna i Arabien, Egypten och vissa delar av Sydamerika.

För att få fram den naturliga indigon så måste man ta bladen från plantorna, för det är där själva färgämnet finns.

Vid tillverkningen använder man sig av två stora kar. De två karen är olika höga, i dem finns det 15-20 mindre kar i varje för att kunna dela upp allt lite smidigare. I karen lägger man i 100 st växtbuntar, som man packar ihop väldigt tätt och hårt. Tyngder läggs även på för att pressa till växtbuntarna extra mycket. När detta är klart så börjar man fylla upp karen med vatten, så mycket att allt till slut ligger under vatten. Där ligger det under natten, 9-14 timmar, och jäser. Sedan förflyttar man över allt vatten, som nu har en guldgul färg, till de nedre karen där man sätter igång en process så att vattnet är i rörelse i 2-3 timmar. Då ändras färgen från guldgul till lite mer blekgrön färg, börjar även närma sig den blåa nyansen man är ute efter.

Indigon har nu gått från att vara flytande till att bli små halvtjocka flockar som till slut hamnar på karets botten. När man tar bort den flytande vätskan för att låta den nu vällingsliknade bottensatsen stanna kvar. Sedan pumpas den vidare för att kokas så att en enzymverkan hindras. En enzymverkan hade annars skadat färgämnet. Kokningen är klar och allt ska silas med hjälp av dukar, allt annat förutom indigon åker igenom dukarna. Indigon pressar man ihop så att det blir en deg med en härlig mörkblå färg. Nu ska bara degen torka sakta och försiktigt i några dagar. Processen att framställa själva färgämnet indigo är nu klar.

När indigon är klar så har den fått en jämn och matt mörk violettblå färg som varken luktar eller smakar något. Den har också fått ett jodigt utseende istället för det degiga utseendet den hade innan torkningen. Om man vill testa om det en bra indigo så kan man ta till vatten, om den färdiga indigon flyter på vattenytan så är den både fullständigt klar och av bra kvalité.

Sen händer det att färgen inte alltid är blå, den kan även gå mot det mer röda hållet. Detta uppstår för att det finns en liten högre halt av extraktiva ämnen i denna indigo. Då får den namnet indigorött, denna färgnyans kan man även använda i tillverkningen av jeans.

När man ska färga denim tyget med indigo så börjar allt med att man lägger ner tyget i stora bad tillsammans med indigon. Men som sagt så flyter indigo bara på vattenytan så nu måste man tillföra syrgas till processen så man kan få igång färgens verkan på tyget. Sedan doppar man tyget i baden, men inte bara en gång, utan upp till tio gånger. För varje dopp så ser man en skillnad i tyget och när man är klar så har tyget fått sin härliga mörkblåa färg. När ett par jeans har den där perfekta mörkblåa färgen så är det viktigt att bomullsfibrerna är av hög kvalité, för då kommer indigon in lättare och mer i tyget.

Sen brukar man även låta färgen stanna kvar på ytan så att det till slut ger en skyddande effekt, detta heter ”Core Dyening” vilket i direkt översättning blir kärntorkning.

En annan bra detalj med materialet som har färgats med indigo är att det blir upp till 10 % starkare än material utan indigo. Detta har sin verkan när man använder torkbaden. Då lämnas det kvar en kemikalie på fibrerna som förstärker materialet.

Under tiden man använder sina jeans så ser man att de blir ljusare. Speciellt då otvättade jeans. Då färgen ändras efter hur mycket man använder dem. Indigon ”blöder” också under användningen med otvättade jeans tills man tvättar om. Med detta så har indigon fått sitt namn; Den levande färgen.

Lite extra;

Man behöver inte bara tillverka indigo från växter, 1878 så uppfann Adolf Von Baeyer, en tysk uppfinnare, en syntetisk indigo. För att spara pengar, att göra indigo på detta viset var lättare och krävde mindre pengar. Men för att få den absoluta bästa mörkblåa färgen så gör man på det gamla goda viset.


/Johan